Ingemar Carlsson är en idealisk guide. Han började 1963 och har jobbat 34 år i Forsby kalkbrott som mekaniker och vet det mesta om gamla maskiner. Vi når botten och vägen svänger. Där dyker den rostiga skönheten upp. Den stora skopan vilar rostig på marken. Gul och röd har hytten varit men rosten börjar ta över. Små björkar växer i bandstället, om tio år står den i skogen.
Ingemar visar den avklippta strömkabeln baktill på grävaren.
– Här gick 3 000 Volt in till motorn. Vi hade en särskild matarledning på 50 000 volt från Sköldinge.
Inne i grävaren finns omformaren som omvandlar strömmen från 3 000 volt till 430. De stora vinschtrummorna är fortfarande redo för arbete, på golvet ligger intorkad smörjolja. I förarhytten är reglagen och mätarna kvar men någon har knallat i väg med stolen. Pedalerna ser ut att komma direkt från en cykel, skylten ”Nödstopp” syns ännu tydligt. Skyltarna i maskinrummet säger ”Livsfara” och ”Danger” och planscher visar detaljerade instruktioner om vad man ska göra om någon får ström i sig. Ruggigt! Under golvet ligger bandstället och det stora kugghjul som maskinen roterar på. Dessutom gömmer sig de stora mängder skrot som utgör barlasten för att komma upp i 120 tons totalvikt.

Grävaren var ny 1960 och då var det full aktivitet. Klockan sex på morgonen börjar arbetet. Runt 15 män myllrar in med äggmackor och matlåda i väskan, många från de närbelägna kalkbrottsvillorna där de bor. Första skiftet har gått på.
Maskinisten går bort till sin Ruston-Bucyrus 110RB. Dagen kan börja. En gång i veckan laddas berget med en skaplig ”slurry” gjord av ammoniumnitrat och diesel och en lagom del av bergväggen sprängs loss och det nedrasade berget ska tas om hand.
Det är lätt att föreställa sig hur maskinisten vid spakarna skjuter fram skopan och den skrapar uppåt i kalkhögen. Det mullrar. Den rymmer nästan 4 kubikmeter och full med kalksten blir det bortåt 10 ton. När den är full kliver föraren på pedalerna och hela grävaren snurrar så skopan kommer rakt över lastbilsflaket intill. Ett tryck på spaken och botten lossnar och kalkstenen brakar ned på flaket.

Två lastbilar gick i skytteltrafik upp till krossarna som skulle smula sönder kalken till mindre stycken som gick att forsla i linbanan. Många olika lastbilsmärken har passerat gruvan:
– Vi hade Euclid, Faun och Haulpack, minns Ingemar.
Som mekaniker var det Ingemars jobb att se till att grävaren fungerade. Vad var det som kunde krångla?
– Det var inte så mycket bekymmer. Det enda var om det kom en ny maskinist. Då slet han gärna av några vajrar innan han hade lärt sig.
En ovan förare kunde också höja skopan för mycket. Det frestade på järnbockarna på taket och svetsen måste fram. Att ge sig in under hyttgolvet för att reparera något kostade en overall varje gång, det var rena smörjoljebadet.
– Då fick ingen sätta på strömmen, 3 000 volt klarar man inte, säger Ingemar.
Det krävdes, åtminstone de första åren innan rationaliseringarna satte in, två man för att hantera grävaren – en som grävde och en ”svansskötare” som såg till att strömkabeln inte kom i kläm. Det låter som ett lugnt jobb men det var särskilt viktigt när maskinen skulle flyttas en längre sträcka. Då kopplades det om så att elmotorn drev larvbanden i stället för vajrarna.
– Det gick inte fort. Det kunde ta två dagar om man skulle gå från ena änden av brottet till det andra.
Det fanns faktiskt två likadana grävare i kalkbrottet under storhetstiden men den andra är skrotad. Med den elektricitet som var framdragen kunde de aldrig användas samtidigt, däremot var det praktiskt att kunna gräva på olika ställen utan att flytta maskinerna.

I mitten av 1980-talet var Bucyrusgrävarnas tid ute. Nya och moderna hjullastare var mycket smidigare och tog 10–15 kubik i samma lyft. Ingemar Carlsson och de andra entusiasterna skulle gärna visa upp den rostiga skönheten för fler. Det finns planer på att flytta den gamle upp till marknivån så att den blir tillgänglig för fler. Men det brådskar.
– Det är bäst att göra det när det finns folk kvar som vet hur den fungerar och det finns något kvar att visa upp.
Flytten blir hur som helst inte enkel. Det känns som om 120 ton rostig grävare har mycket egen vilja. 1